Intervju med Ann Heberlein på dn.se

- Skulle jag beskriva mitt grundtillstånd just nu är det depressivt, men jag kan också skifta väldigt mycket över en dag, vilket jag tror är förvirrande för människor. Det är också oerhört svårt för mig. Jag försöker berätta för folk i min omgivning att jag mår väldigt, väldigt dåligt just nu. Samtidigt kan jag sitta i “Carin 21.30″ och glänsa. Om en människa ser det tror hon kanske att jag ljuger, men det gör jag inte. Så snabbt skiftar det. Jag känner mig ofta som ensammast i världen, för jag kan inte förmedla det här.

Utdrag ur en intervju med Ann Heberlein på dn.se

Åh, precis så är det ju! Jag kan knappt bärga mig till jag får läsa boken.

En bok till önskelistan!

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Hur många gånger har jag inte skrivit dessa ord? Nu finns det en bok som heter så!

Och hur många gånger har inte mina vänner fått vara på mottagande sidan av ett sådant här samtal?

Så fort jag kan tar jag mig ut ur Visbys vackra domkyrka och försöker hitta hem till hotellet. Naturligtvis går jag vilse. Jag irrar runt bland mörka medeltidsgränder. Jag ringer hem till min man och gråter. Han försöker lugna mig. Han försöker trösta mig. Han försöker hjälpa mig att hitta till hotellet. Han har aldrig varit på Gotland, men han försöker. Jag tycker att allt är hans fel. Jag ha­tar honom just då. Jag säger att jag vill dö. Att jag önskar att han var död. Jag trycker bort honom. Jag stänger av min telefon. Det regnar.

Den här boken hamnar direkt överst på min önskelista. Detta ännu mer sen jag upptäckt att författarinnan är själv bipolär.

Läs denna fina intervju i Sydsvenskan med Ann Heberlein.

(Via Schmut.)

Bill of rights for people of mixed heritage

Snubblade över denna pdf i dagarna. Och tjoff sa det, rätt i magen träffade den mig.

Tack Dr Maria Root!

(via Metafilter).

Nytt år, nya möjligheter..

Nytt år, nya möjligheter. Jaja. Ni har hört alla varianter på detta förut. Men jag tror ändå att jag ska göra ett försök. I år ska jag försöka skriva om vad som händer i mitt liv. Om dom sakerna som berör mig, upprör mig, händer mig. Jag tror det kan göra mig gott. Om inte annat som ett dokument över vad som händer. Ibland känns det som om jag lever mitt i en film. Men det kanske alla upplever?

Ett inlägg om dagen, stillar oron i magen.

Ibland

Ibland så är det lättare att leva än vissa andra dagar. Luften är lättare att andas. Dagen börjar med en förhoppning om att det kanske blir en bra dag, trots allt.

Maten smakar bättre, sällskapet är trevligare och solen skiner.

Banalt? So sue me. Jag har krälat på botten i avgrundsdjupa depressioner i åratal. Jag förtjänar att förundras över detta liv. Så det så.

Jahapp

Jahapp. Det tog ju inte så lång tid innan även den här bloggen började samla damm. Någon som är förvånad?. Det är ju så jag gör saker. Startar tusen projekt utan att sedan slutföra något av dom.

Likadant som jag säger att jag saknar att skriva, men skriver jag? Nej.
Jag saknar att fota, men fotar jag? Nej.

Jag saknar att sjunga, men sjunger jag? Nja. Jag kraxar som en kråka och sörjer att min fina sångröst försvunnit någonstans på vägen. Av tio plus år av inaktiva stämband. Och det är ju fullständigt logiskt. Jag fattar ju. Det säger ju sig självt, att mina stämband behöver sjungas upp igen. Men jag vill att allt ska vara som förut.

Det vill inte riktigt gå in i huvudet på mig. Att även fast vissa delar av mitt liv stått på paus pga sjukdom, så betyder det inte att allt annat har pausat. Och det är svårt att verkligen förstå. Ni må skaka på huvudet, men jag vet inte hur jag ska förklara det på annat vis.

Jag är så förbannat less. Less på att må dåligt. Less på att jag inte klarar av att bryta mig loss. Less på att ha tusen planer och inte veta vad som är realistiskt eller inte. Men framför allt, så är jag less på att inte veta vem jag är. Och ja, jag minns vilka syrliga kommentarer jag fick senast jag förde detta på tal. Men det är sant! Jag vill veta. Mitt liv har så länge bestått av att kampen för att vilja leva. Och jag överlevde. Här är jag. Men nu då?

Mycket som snurrar i huvudet

Det är mycket som snurrar i huvudet just nu. Jag vet inte riktigt vad jag vill. Vet bara vad jag INTE vill. Och det är att fortsätta i samma stil som nu. När jag nu äntligen mår bra, så ska allt annat också göra att jag mår bra.

Måste komma underfund med exakt vad som får mig att må bra.  Det har gått så lång tid, att jag knappt vet vad jag gillar. Men jag ska göra ett försök att lista lite grejer.

• Fotografera
  Jag älskar att fota. Det borde jag göra oftare. Senast jag uppdaterade min flickr var förra sommaren. Pinsamt. Bättring, Susan!
• Läsa
  Också något som jag älskar att göra. Det har varit lite sämre på den fronten på sistone. Har haft så mycket att göra, att jag inte haft ro i själen att koncentrera mig på läsning. Bättring!
• Laga mat och baka
  Kommentar överflödig :)

Det var nog allt för den här gången. Kommer nog finnas många tillfällen att återkomma.

På återseende! :-)

Årstiderna.com

Åhhh. Det här är lätt dagens bästa nyheter.  Jag fick en folder i brevlådan, från årstiderna.com Ekologisk frukt och grönt i “brevlådan”. Nu levererar de i Västeråstrakten! Wihoo :-)

Så nu har jag beställt min första låda – Singellådan. Leverans på fredag. Håll tummarna att det är så bra som det verkar!

Libanon

Jag vet inte vad jag ska skriva om de senaste dagarnas händelser i Libanon. Eh, det var väl en underdrift om något – “händelser”.

Hursomhelst. Jag vet inte vad jag skriva, annat än detta:

I’m back!

Så.. nu är jag tillbaka.

Jag ska göra ett nytt försök att blogga. Nytt bloggnamn – Sunshine in October. Förhoppningsvis så blir det inte deprimerande inlägg om ett lika deprimerande liv. Jag mår bra numera, vilket jag kan tacka underbara mediciner för. Livet är värt att levas.

Och nu börjar det. Du får gärna hänga med! :-)